Äntligen är snön och kylan här
Knarr under skorna
Doft av björkved i kaminen
Friska vindar som smeker kinderna
Ljus som värmer själen
Årets sista dag har precis gått över till eftermiddag
Kommentarer om 2020 finns det gott om
Majoriteten negativa
Jag tänker att varje dag erbjuder möjligheter, även i en pandemi
Kanske speciellt i en pandemi
Det här är året då jag till fullo har insett vikten av att inte grotta ner sig
Att leva fulländat som en hyllning till alla som inte är med oss
Från tid till annan kräver det en extrem ansträngning, för vi är människor och inte maskiner
Men, det som inte kräver en ansträngning att uppnå är sällan värt att sträva efter
Mitt i allt det mörka, sorgliga och deprimerande väljer jag ljuset och glädjen
Något som jag önskar dig och dina nära varje dag som kommer
Gott slut och Gott nytt år!
Delar med mig av en nyligen tagen bild som för mig symboliserar ren och skär kärlek och lycka:
Mitt älskade barnbarn som fyller 5 och jag
Igår kväll tog jag en regnig promenad från Stureplan till Mosebacke
Kände tydligt den vana som jag vill dela med mig idag:
”Känn glädje i stort och smått. Omfamna lyckostunderna.”
Stockholms gråa skyar och vackra konturer fyllde mig med mycket glädje
<>
Känns som att delar av mänskligheten behöver påminnas om något som är oerhört mycket smittsammare än Covid-19.
Ett leende.
Jag påminner mig extra mycket om detta i nuvarande tider.
Skänker både ett och två leenden till de människor jag träffar på mina promenader. Märker omgående hur jag smittar andra.
<>
Smittar mig omedelbums.
<>
Självklart lyser mitt immunförsvar med sin frånvaro varje gång någon skänker mig ett leende.
<>
Helt oemomtståndlig!
<>
Oförfalskad glädje.
<>
Har hämtat bilderna från Pexels. De är gratis att använda och fotograferna till de tre bilder jag använder kräver inte ett omnämnande.
Men, jag anser att alla som bidrar med alster oavsett form behöver uppmärksammas.
Fotot på den leende gamle mannen delas av Flickr.
Fotot på den bedårande bebisen i påskgult är ett verk av Anna Shvets.
Den ultimata glädjeyttringen av flygande bebis är taget av Aleksandr Balandin.
I en föränderlig värld zoomar jag med jämna mellanrum ut och förflyttar mig mentalt till eviga grundvärdens zon. Jag hittar lyckan i all skönhet som ständigt lever runt omkring, men även i allt som rumsterar inombords. För egen del är det livsnödvändigt att omfamna värderingarna som gör mig till en lyckligare och stoltare person. Att med fina penseldrag återge strävan efter ärlighet, sanningssägande, mod, empati och själslig ro.
Gryningsstunderna i Stockholm fyller mig med energi.
Tar en kort rast från vardagen. Förbereder mig för en författarkväll. Längtar efter mina fantasilandskap.
Men, först en rast för att ställa om hjärnkontoret från logik till kontrollerad galenskap.
Roar mig med något som kom från ingenstans: Att rita en livskurva. Eller om jag tänker efter närmare planterades nog ett frö tidigare idag: Ett besök i barndomsorten Fittja.
För mitt första experiment med något liknande har jag markerat X-axeln i min livskurva enligt följande:
WOW!
MELLANMJÖLK!
BLÄ!
Y-axeln har jag delat upp i årsperioder enligt:
0 – 10
11 – 20
21 – 30
31 – 40
41 – 50
Nu!
Övningen sätter igång många tankar. Minnesbilder á la directors cut slåss om sändningstid.
Livskurvan förpassas till periferin. Medvetandet, eller rättare sagt partypoopern, tar kontrollen. Styr mig in på att fundera på härkomst, nostalgi, att leva i dåtiden.
För min del spelar härkomsten mindre roll. ”Här” och ”nu” är den största möjligheten till rikedom. En outforskad skatt. En outsinlig källa till beslut, handlingar och upplevelser. Livet som pågår med alla små och stora glädjeämnen. Möjligheten att vara den som skapar förutsättningar för en jämn kurva som håller sig i WOW-fältet.
Nu när jag närmar mig slutet på den här tankevirveln känner jag värmen djup där inne: Myste varje minut när jag skrev till dig.
Idag fyller du 22 år.
Pappas lilla minsting har blivit en underbar, smart, varm och helt igenom perfekt ung kvinna.
Jag brukar sällan ha svårt att hitta orden, men idag är jag näst intill mållös. Kärleken till dig, dina storebröder och mamma är det enda riktigt oändliga som jag känner till. Mitt i all oändlighet växer sig den kärleken större och större.
Just på din födelsedag spelas oändligt många minnen upp i mig; från den dag jag först hälsade dig välkommen till jorden. Tillåter mig att mysa i regnrusket och förlora mig i alla fantastiska bilder av dig.
Älskar dig finaste flicka ❤ Grattis på din 22-årsdag från din stolta pappa.
Det har gått ett drygt halvår efter min 50-årsfest i goda vänners lag. Av en ren slump hittade jag mitt 50-årstal som jag höll på festen och tänkte lägga upp den. Minns kvällen med stor värme.
”Det är häftigt att stå här i min Bobo-Africa och nästan se så många fina
människor som har samlats för att sörja med mig. Fira menar jag förstås. Om
ni undrar vad det är för klänning jag har på mig så är det den som är en
Bobo-Africa. Jag köpte den av min senegalesiske vän i Nerja, Mao Bling-
Bling som är 39 år gammal och åker hem till Senegal varje vinter och gör
bang-bang-bang med sin yngre fru.
50 år. Det har fått mig att reflektera över livet, tillvaron och den lilla eventuella
framtid som kanske väntar. Det blir oundvikligt att fundera över om jag
verkligen har blivit gammal och här är några funderingar som ett litet
lackmustest. Jag vet att jag är gammal:
Än så länge klarar jag mig bra, förutom kanske under punkt två: Det där med kontrakt.
Sen finns det lite mera roliga betraktelser. Som allt det där vår generation
gladeligen tog sig för och ändå lever:
Självklart är det gyllene decenniet, 80-talet, en outsinlig källa till reflektion.
Decenniet då:
Nu är det så att jag faktiskt försöker leva i nuet och se tjusningen i det tidevarv som är nu. För, visst är det fantastiskt att jag:
Så, för att avrunda det här redan långrandiga talet vill jag avsluta med några
betraktelser om kvinnor och män. Det är just våra olikheter som är det som
gör livet värt att leva:
Med detta är resonemanget slut för den här gången. Återkommer när jag firar 100!
Skål!!!”
Vindarna gör mig sällskap under en lunchpromenad längs Norr Mälarstrand. Rufsar om i kalufsen. Nyper lätt till i kinden. Smeker nacken, sådär lite nonchalant. Liksom i förbifarten.
Från sydost sveper dofterna av saltsjön in i sinnena. Västerut är solen på sin bana bortom Mälarens horisont långt ovan de gråa molnen.
Tar en kort paus vid vattenbrynet, stadigt lutad mot en alm. Knäböjer, låter handen leta sig in i vågspelet. Ringarna stillar sig majestätiskt till ro. Möter himmel, horisont och ett leende mansansikte under mig.
Stockholm. Våren anas. Förförd är jag.
Just Beauty is not Enough
Att vara annorlunda/att inte passa in i samhällets ramar
annicaaktiv
Traveller, photography