Tar en kort rast från vardagen. Förbereder mig för en författarkväll. Längtar efter mina fantasilandskap.

Men, först en rast för att ställa om hjärnkontoret från logik till kontrollerad galenskap.

Roar mig med något som kom från ingenstans: Att rita en livskurva. Eller om jag tänker efter närmare planterades nog ett frö tidigare idag: Ett besök i barndomsorten Fittja.

För mitt första experiment med något liknande har jag markerat X-axeln i min livskurva enligt följande:

WOW!

MELLANMJÖLK!

BLÄ!

Y-axeln har jag delat upp i årsperioder enligt:

0 – 10

11 – 20

21 – 30

31 – 40

41 – 50

Nu!

Övningen sätter igång många tankar. Minnesbilder á la directors cut slåss om sändningstid.

Livskurvan förpassas till periferin. Medvetandet, eller rättare sagt partypoopern, tar kontrollen. Styr mig in på att fundera på härkomst, nostalgi, att leva i dåtiden.

För min del spelar härkomsten mindre roll. ”Här” och ”nu” är den största möjligheten till rikedom. En outforskad skatt. En outsinlig källa till beslut, handlingar och upplevelser. Livet som pågår med alla små och stora glädjeämnen. Möjligheten att vara den som skapar förutsättningar för en jämn kurva som håller sig i WOW-fältet.

Nu när jag närmar mig slutet på den här tankevirveln känner jag värmen djup där inne: Myste varje minut när jag skrev till dig.