Ålder är en siffra?

Idag fyller äldste sonen 32. Givetvis är barnens födelsedagar extra känsliga och väcker mängder av minnen till liv. Minnessafarin tar en tillbaka till olika händelser i våra gemensamma liv, utan någon speciell ordning. Ett missöde med blöjor som tog slut på Teneriffa. En naken pojke som kissar en sköterska i ansiktet vid instruktioner om blöjbyte. Allvarlig magsjuka och övernattning på sjukhus. Första egna simtagen utan dyna. Minnena skiftar och rör om inombords. Det är nära till tårar av all kärlek som har vuxit genom åren.

Det sägs att ålder bara är en siffra. Jag håller definitivt inte med om det. Åldern är en mognadsprocess som till stor del pågår i bakgrunden, utanför vårt direkta medvetande. Men, då och då väcks saker till liv och man överväldigas av allt underbart som har rymts på ens livsresa. I det perspektivet är det löjeväckande att skämta om åldern som en siffra. Varje hårstrå som inte längre finns eller kvarvarande som har grånat. Varje rynka i ansiktet och stelare leder. Allt är en konsekvens av ett liv med så många dimensioner. Känner själv att jag är usel på att plocka fram minnena oftare och förundras.

Avslutningsvis önskar jag en härlig Valborgsmässoafton, samt bjuder på lite bilder från en stolt far.

Kärlek i en hand

Visst existerar oändligheten. Hur kan man annars förklara en redan oändlig kärlek som ändå fortsätter att växa inuti en människas bröst? Nu springer jag händelserna lite i förväg, så jag tar det från början. Flög här om dagen upp till Luleå för att umgås med mitt älskade barnbarn, Olivia. Hon går på 6-års och är stora tjejen redan. Jag anländer till skolan strax efter 14-tiden en fredag eftermiddag och ser min älskling på långt håll. Hon åker stjärtlapp med sin bästa kompis på en liten snöhög. Vi har inte träffats på 6 veckor och längtan har varit stor. Olivia har till och med gjort en kalender för att räkna ner dagarna tills farfar kommer.

Att få träffa henne ute med sina kompisar och sin allra bästa kompis är perfekt. Den första blygseln efter så lång tid uteblir, utan jag blir istället inbjuden till deras lek. Vi busspringer till boden där stjärtlapparna ska vara och tjejerna försöker stoppa mig från att komma in eftersom jag är för tung och golvet kan då rasa. Efter leken säger kompisarna hej då till varandra och vi tar oss hemåt för att packa Olivias saker. Hon vill sova med farfar på hotellet. Det blir en tidig middag på Pinchos i Luleå och sen hem till hotellet för lite fredagsmys. Vi lägger upp alla kuddarna mot sänggaveln och farfar får klia Olivia över rygg, axlar och magen medan vi ser på lite barnprogram. Tomteskum och Ahlgrens bilar mumsas det på. Det är trots allt lite fredagsmys.

Vi är båda trötta och fnittriga. Livet känns bara så självklart. Mitt i allt fredagsmys söker sig en liten mjuk hand in i min och en trött änglaröst säger varmt ”Farfar!”

Tiden stannar och jag blundar med en önskan om att universum gärna får pausa sin gång. Men, i nästa andetag öppnar jag mina sinnen och bereder plats åt alla känslor som stormar runt i bröstet. Slås tydligt av hur oändligheten ser ut: En snart 6-årig flickas mjölkvita mjuka hand!

Hon har gjort en kalender för att räkna ner dagarna tills farfar kommer ❤

Färg- och doftrik höst

Sakta förbereder sig naturen för kommande vintervila. Skogens dofter är friskare och fuktigare. Träden börjar sakteligen låta xantofyllen påbörja sin omvandling av löven från grönt mot gult, rött och slutligen brunt. I min skrivarstudio pågår förberedelser för en ny omgång av eget återuppfinnande. Har tidigare beskrivit hur jag två gånger per år gör en ”kunskaps-/intresse-/passionrevision”.

Den här gången kommer jag att jobba betydlig djupare med mina innersta passioner. Gå tillbaka till ungdomen när jag startade min livs- och professionella resa för att ärligt förstå om jag har orealiserade drömmar, vilka de är och varför de har stått tillbaka. Tänker följande:

Möta sin längtan

Var och en av oss lever med massor av längtan och drömmar. En del är djupt begravna inom oss, andra mer uttalade. Med tiden kan vissa av våra djupt begravda drömmar anta formen av sorg över något som inte blev. Sorgen kan ta sig många olika former, men den yttersta sorgen är att i slutfasen av sitt liv inse att man aldrig levde ut sig själv. För egen del märker jag hur åldern tillåter bekvämligheten få mer utrymme. Att nöja sig med läget så som det är. Men, jag är inte redo att stänga böckerna och konstatera att ”det var det”!

Med min lilla innersta och ärliga tanke ska jag därmed gå lite djupare i min introspektion. Hämta känslorna, tillämpa logiken och ärligt se vilka steg som ska tas. Delar med mig av lite bilder från de senaste 5 veckorna. Leendet finns alltid där. Jag älskar livet! Tänker ofta på det arabiska talesättet: ”Där solen alltid skiner blir det så småningom öken”! Tar det till mitt egensnickrade svenska talesätt: ”Hellre solkysst öken än vinterkarg snålblåst”!

Enzo får egen blogg

Den senaste tiden har allt kretsat kring vår nya älskade fyrfota familjemedlem, Enzo.

För att behålla ursprungssyftet med Write4Joy har jag valt att dokumentera Enzos liv och äventyr på en egen blogg: Enzo4Ever. Här på Write4Joy kommer jag fortsätta betrakta allt mellan penna och stratosfär oavsett stilistiskt uttryck.

Kan hända att det blir glesare än vanligt en period, då vår lilla bebis kräver en hel del tid och omsorg. Passar därför på att önska en fantastisk sommar redan nu ifall vi inte hörs innan.

Foto av Vlada Karpovich pu00e5 Pexels.com

Att bli hemmastadd

Det är ren magi hur Enzo påverkar oss alla. Kärleken till den lilla varelsen är gränslös och alla är vi helt sålda i honom. Lyckligtvis verkar han själv vara såld på oss och sitt nya hem. Varje vaken stund bär med sig nya upptäckter och upplevelser.

Dag 2 hemma parkerade han sig i köket när köttbullar för midsommarafton rullades och stektes. En liten klick köttfärs landade på golvet och resulterade i en intensiv utforskning.

En hund utan ben borde vara en orimlighet? Visst är det så! Här är Enzos första möte med ett ben.

Vardagen bär med sig så många fler nyanser nu när Enzo är med oss. Självklart kommer det att speglas även på Write4Joy.

Önskar dig den bästa möjliga midsommarhelgen!

Enzo är hemma nu

Idag kom den efterlängtade dagen. Enzo har anslutit till familjen. Han blev hemmastadd så gott som omedelbart och har varit ute på flera upptäcktsfärder på tomten. Vi har träffat honom flertalet gånger från att han var 6 veckor och det har verkligen bidragit till tryggheten.

Glädjen och kärleken inom oss är gränslös. Huset lever upp på ett annat sätt när fina små tassar trampar runt.

Delar med mig av ett par filmer från hans hemkomst. Jag vet att det kan bli för mycket, men jag är bara så såld.

Det händer mycket nu

Om 4 dagar ansluter Enzo till familjen. Något har hänt i mig. Jag går inte att känna igen. Känslan är som de gånger jag skulle bli pappa. Att få ta hand om en liten varelse och introducera den till världens magik är en svindlande känsla. För att göra känslan rättvisa har jag införskaffat en GoPro Hero9 och videoredigeringsprogrammet DaVinci Resolve 17.

Kommer ha att ha en speciell spellista under min Youtubekanal där Enzos framsteg och liv kommer att skildras. Dessutom kommer jag att upprätta en speciell undersida här på Write4Joy för att dela med mig av tips och tricks. Har själv ägnat mycket tid åt att läsa bloggar i USA och på hemmaplan, samt sett en hel del filmer. Kommer givetvis att ge tillbaka med egna erfarenheter och kunskaper. Kan jag hjälpa en enda person/hund så är det mödan värt.

Här är en video från den 16 juni när Enzo är 8 veckor.

Att hälsa en ny familjemedlem välkommen

Det har varit en hel del förberedelser inför dagen när Enzo ansluter sig till familjen. Känslan är enorm inombords. Vi ska ta emot en fin valp och introducera den till allt det magiska i livet. Valpkursen är bokad och jag har redan sett ut alla bra platser i skogarna runt omkring. Dessutom ska grannar som är hundrädda få chansen att träna sin rädsla med Enzo.

Bjuder på en liten video från besöket förra veckan då han var 7 veckor.

Han ansluter till familjen tisdag 22 juni 2021.

Enzo är vår nya solstråle

Vårt hem har haft ett tomrum sedan 21 januari i år. Vår älskade Elvis fick då flytta till hundhimlen och saknaden efter honom har varit enorm. Sedan en dryg månad är den saknaden mer kärleksfull och varm. Inte lika sorgsam som tidigare. Vi har också kommit till insikt att något saknas i vårt hem och i familjen. Nu har vi hittat vår nya familjemedlem i Enzo.

Enzos mamma är en Amstaff med lite American Bulldog i sig. Pappan är en Amstaff med lite av Red Nose Pitbull i sig. Enzo är 100% magisk och fångade oss alla i valphagen där han lekte med sina 9 syskon. Lyckan är obeskrivlig över att varmt få välkomna den här magiska lilla varelsen till oss. Om ett par veckor väntar veterinärundersökning, vaccinering, avmaskning och därefter ser vi fram emot att fira midsommar med Enzo.

Delar med mig av lite bilder och visar även på hur mina skogspromenader kommer se ut framöver: Med ett gigantiskt leende på läpparna!