Kärlek deluxe

Bo Bergman skrev en av de allra finaste kärleksförklaringarna. Sitter och skriver i min skrivarstudio och vill dela den med dig så här i novembermörkret.

 

Jag fryser om dina händer,

när du ler blir jag varm av dig.

Du är glädjen som allting tänder

och ångesten på min stig.

.

Så rik är jag vorden och väger

en värld sen jag blivit din.

Så fattig att jag inte äger

en droppe blod som är min.

Annonser

Det är något visst…

… med höstens skådespel

… med krispigheten i luften

… med doften av nyss prunkande liv som nu förbereder sig för vila

… med att hålla sin älskades hand under stadspromenad

… med doften av eldarna från villaträdgårdar

… med kvällsmörker som gör inträde allt tidigare på dygnet

… med livet i stort

… att få privilegiet att leva och få sina sinnen så förförda

 

 

Avtryck

Livet är stort. En viktig del av den storheten är de relationer vi skapar under vår tid på jorden. Relationen till en själv och till andra.

För knappt sju år sedan lärde vi känna Sven. En då 84-årig man med glimten i ögat och hjärtat på rätt ställe. Vi började umgås och utveckla relationen. Fikade, spelade schack, drog dåliga vitsar, drack whisky och en hel del små vardagliga ting. Jul-, midsommar- och födelsedagsfiranden förgylldes också i varandras sällskap.

Sven var änkeman utan egna barn. Han ville ha oss som sina närmast anhöriga så att han kunde känna sig trygg.

Ett hedersuppdrag.

Relationen fördjupades.

Efter två fallolyckor och långt gången cancer orkade Svens oändligt varma hjärta inte slå mer. I lördags kväll somnade han för natten. Hans hjärta somnade för eviga tider. 91 år gammal lämnade han våra liv som nu kommer sakna en dimension.

Jag bär med mig hans sista ord. Efter att ha varit vid hans sjuksäng, hållit händer och klappat hans hår ville han sova. Hans avskedshälsning: ”Jag är så glad att ni finns!”

Med den här hyllningen vill jag att du ska veta att det är vi som är tacksamma att ha fått ha dig i våra liv. Vila i frid med Barbro högt där uppe!

 

img_1181

Föräldraskap

Studerade de här söta små liven en bra stund när jag var ute med Elvis. En tanke kom till mig:

”Jobb/karriär är något man byter och så småningom avslutar. Föräldraskapet och kärleken till ens barn är till sista andetaget.”

IMG_0067

Livets självklarheter

Med åren kommer insikterna på lång rad. Det som många tänker på som livets självklarheter är egentligen inte det minsta självklart för majoriteten av oss. Vi är helt enkelt för upptagna med vardagens bestyr för att ens reflektera. Eftersom jag har en kreativ söndag med gitarrspel, sång och om en kort stund skrivande på min nästa bok så ska jag ägna mig åt några självklarheter i livet. Sätter ihop ett antal punkter i dialogform med mig själv. När jag säger ”du” i texten syftar jag på mig själv.

  • Livet vi lever är det liv vi själva har skapat åt oss. Livet är här och nu, samt består av summan av de val som vi har gjort på resan så här långt. Inte nöjd? Börja med att göra andra val och hitta stigen du vill gå.
  • Många stigar leder fel. Om du inte går vidare får du aldrig veta vilka stigar som så småningom leder rätt. Rädslan att misslyckas måste ersättas med lusten att hitta nya vyer.
  • Världen är full av tänkare och missförstådda genier. Den behöver inte ytterligare en sådan. Ytterst få har pratat sig fram till lycka. Göra istället för att prata är parollen.
  • Allting förändras, kommer att förändras och det är inget du kan göra något åt. Hitta nya stigar, gör nya val och ha så jäv-a roligt som du kan. Så vitt vi alla som lever på planeten idag vet så finns det inget liv efter detta.
  • Slutligen kommer mitt absolut främsta råd: Fråga aldrig en kvinna om hon är gravid!

Ha en härlig söndag i den här andra halvan av november!

Visdom i augusti

Vet inte om fenomenet är universellt, eller om det bara är jag. Men, det händer rätt så ofta att jag slås av någon tanke från förr. Oftast kommer det till mig efter en period av djup koncentration på en uppgift. Allra vanligast är att det dyker upp känslor, tankar eller sinnesstämningar från mina tonår. Just i det här fallet är jag tämligen säker att mina tonår skilde sig stort från de flesta andras tonår. Lämnar värderingar och förklaringar därhän. Konstaterar bara att våldet var lika vanligt som att andas. Om inte vanligare.

Som alla tonåringar sökte jag en identitet bortom den andra trodde att jag var. I mitt fall blev det mycket träning, läsande, filosoferande och tänkande. De senaste tiden har jag jobbat med att återuppfinna mig själv. Har tagit mig tiden att tänka på djupet när det gäller vem jag är, vad jag har åstadkommit och hur jag vill fortsätta min livsresa. Tankar från Buddha har återkommit om och om igen: ”Att hålla fast vid vrede och ilska mot någon annan är som att dricka gift och förvänta sig att den andra personen ska dö.” När jag har rannsakat mig själv på djupet har jag behövt erkänna inför mig själv att det har funnits oförrätter mot min person från långt tillbaka i tiden som har varit det giftet som Buddha nämner.

Har även tagit Buddhas visdom och förädlat det ett snäpp: ”Att inte förlåta sig själv över misstag man har gjort är som att gradvis sluta andas.” Tankarna har fötts ur resonemang ur min egen okränkbarhet. Ingen annan individ har rätten att sätta sig på min integritet, våldföra sig på min person. Självklart? Nej, inte alls. Det finns mobbare, översittare, pennalister och psykopater överallt där vi vistas. Med stigande ålder har även min tolerans mot den formen av avarter minskat avsevärt. Närmar sig nollpunkten med rasande fart. Ska jag då tolerera att leva med en sådan person inuti mitt huvud? Mitt svar är numera självklart nej.

Jag står fast på en grund, en övertygelse, om att jag vill vara en god och ansvarsfull vuxen person. Som människa är jag full av känslor, värderingar och karaktärsdrag: Kärlek, skepticism, passion, rädsla, nyfikenhet, saknad, styrka, drömmar, fåfänga, omtanke, icke-tro på övernaturliga väsen, tro på andras godhet, avsky, nybyggaranda, fördomar, coaching, tvivel, hopp och ett helt spektrum annat. Den här helt omöjliga cocktailblandningen är faktiskt den helt unika personen jag. Han som vill vara god och ansvarsfull. På min fortsatta livsresa och strävan mot att le igenkännande varje gång jag ser mig själv i spegeln är det två principer som gäller: 1 – Förstärk mina egna styrkor än mer, 2 – Låt det mindre smickrande i min person möta dagsljuset och låt den vuxne jag värdera ur varje vinkel. Kanske är det trots allt på det viset att det för varje styrka finns en motvikt för att säkerställa balansen?

förlåtelse

Norr Mälarstrand

Vindarna gör mig sällskap under en lunchpromenad längs Norr Mälarstrand. Rufsar om i kalufsen. Nyper lätt till i kinden. Smeker nacken, sådär lite nonchalant. Liksom i förbifarten.

Från sydost sveper dofterna av saltsjön in i sinnena. Västerut är solen på sin bana bortom Mälarens horisont långt ovan de gråa molnen.

Tar en kort paus vid vattenbrynet, stadigt lutad mot en alm. Knäböjer, låter handen leta sig in i vågspelet. Ringarna stillar sig majestätiskt till ro. Möter himmel, horisont och ett leende mansansikte under mig.

Stockholm. Våren anas. Förförd är jag.