Kärleksrymd

Kärlek är inget mindre än magiskt.

En kraft som får även mig att tro på högre existens.

Den romantiska kärleken när du första gången möter ögon som ger mening åt livet.

Den förälskade kärleken när världsalltet verkar finnas enbart för oss.

Föräldrakärleken när man hälsar sin nyfödda välkommen till världen, där världen verkar ha tappat tid och rum.

Foto av Wayne Evans från Pexels

<>

Den mogna kärleken när händer naturligt söker sig till varandra och utan något medvetande bara vet att det är det som är hemma.

Kärleken till sig själv, livet, medmänniskor, naturen, konsten, hunden…

All den kärleken borde inte rymmas inuti ett bröst. Men, det inte bara ryms – det finns även oändligt med plats för att välkomna mer kärlek.

Sorg, saknad och livsglädje

Med det här inlägget vill jag hedra min pappa, Tomislav (Tommy), som stilla somnade in tidig morgon den 30 januari 2020. Du somnade med din hand i min och med mina sånger som ett farväl. Sorgen och saknaden är bottenlös. Men, jag väljer precis som du livsglädjen mitt i det mörka.

Coolare snubbe får man leta efter

Hjältar kommer i så många olika former. Min pappa var en äkta superhjälte med godhet och välvilja som sina superkrafter. Jag hade förmånen att ha honom som far i nästan 55 år och jag minns att han höjde rösten en enda gång. Ilska var inte hans grej.

Han var en naturkraft på så många sätt. Grym fotbolls- och handbollsspelare. En jäkel på att dansa. En vilja av stål. Självdisciplin som skulle räcka för en mindre stad. Uppoffrande. Varm. Kärleksfull. Listan kan göras oändlig.

Pappa är trea från höger
Pappas vanligaste sida i livet: Glädje, kärlek och dans

Han var en inflygare som lämnade Jugoslavien för att skapa ett eget liv för oss. Pappa, mamma och jag landade en lördag i november 1970 och jag har ett fåtal fragmentariska bilder över det hela eftersom jag då var drygt fem år gammal. Han lämnade ett liv som tjänsteman på stadsbyggnadskontoret i Despotovac och började på måndagen jobba på Luma i Hammarbyhamnen. Där fick han jobba vid ett band och packa upp elektronikvaror som kom från Asien och som skulle vidare till Sveriges olika varuhus.

Vi bosatte oss först i Spånga, men lämnade snabbt till förmån för Axelsberg. Där minns jag så väl när pappas skulle ta körkort. Han var så lycklig över körskolan i Örnsberg som hade BMW 1602 med jordens drag. Värre var det med teorin. Han blev först erbjuden ett paket översatt till Serbo-Kroatiska, men den översättningen var gjord av någon som inte behärskade något av språken. Istället bytte han ut materialet till svenska böcker och började att lära sig känna igen mönster. Pappa jobbade enbart med andra ”juggar” och hade inte lärt sig speciellt mycket svenska vid det laget. När det blev dags för teoriprov satte han det till 100% genom mönsterigenkänning i ord och bilder. Utan att förstå vad det var han blev godkänd i. Sen satte han förstås körningen.

Hans första bil var en Volvo 142 från 1969 och den kördes varje sommar till Jugoslavien för sommarsemester. Det blev otaliga mil som kördes genom Europa i tre olika Volvo, för att slutligen köra Mercedes.

Arsenal var det lag som hans hjärta klappade lite extra för och lördagarna med Tipsextra var en helig stund. Tid för återhämtning. Även en mänsklig dynamo behöver vila ibland. Pappa kombinerade jobbet på Luma med städ- och diskjobb på kvällar & helger. Lediga stunder tog han långa promenader med mamma. Han var alltid i rörelse.

Efter pensioneringen intensifierade han sin träning. Milslånga cykelturer, 100 armhävningar, 100 situps och hantelträning varje dag. Vid 70 år fyllda hade han en fysik som skulle göra 30-åringar gröna av avund.

Nu är du någon annanstans och kvar är vi som fick ta del av din värme och kärlek.

Älskar dig min fina pappa!

2020+

Tillbaka hemma igen efter en härlig avslutning på förra, och en lika härlig start på det nya, decenniet.

D-vitaminerna är tankade, gommen förförd och övriga sinnen är fyllda till brädden.

Vill passa på att önska en god fortsättning och ett sagolikt år.

Avtryck i livet

Vi lämnar ständigt spår på livets resa

I oss själva och i andra

Liksom andra lämnar spår i oss

Spår som kan ge både in- och avtryck

*

Vissa avtryck söker vi spola bort

Likt vågorna

Som sopar undan lätta fotspår i sanden

Andra avtryck omfamnar vi

Värdesätter som den rikaste skatt

*

För varje ny siffra som läggs på min ålder

Funderar jag alltmer vilka avtryck som är mina

Vilka spår jag kommer att ha lämnat efter mig

*

Möjligheterna i livet finns i oändliga kombinationer

Ett faktum det är lätt att gå vilse i

För, om man plockar bort allt oväsentligt

Då finns bara en handfull värden kvar:

Att förstå varför vi alla föds nakna till livet – avtrycken i livet visar vilken känsla vi har för kläder

Att göra gott – för sig själv och andra

Att släppa begreppet ”lagom” när det gäller skratt och kärlek

Att möta varje situation med ett öppet och nyfiket sinne

Att aldrig försitta chansen att älska oreserverat

*

I varje given stund är det mina spår jag markerar med

Även om vågorna sköljer undan mina spår

Räknar jag med att avtrycken fortlever

Lätta spår i sanden vid Sandhammern, Österlen, juni 2019

Fokusförskjutning

Kan ett förflyttat fokus göra skillnad i livet?

Tveklöst ja!

Många människor ägnar tid och energi åt allt som de saknar och vilka brister ens partner har. Tänk om de skulle ägna energin åt att omfamna det som de har och alla miljoner små detaljer hos sin partner som de en gång förälskade sig handlöst i?

En enkel fokusförskjutning som grundrecept för att njuta av det enda liv du känner till.

Lite onsdagstankar från en tågkupé mellan Lund och Göteborg.

Kärlek deluxe

Bo Bergman skrev en av de allra finaste kärleksförklaringarna. Sitter och skriver i min skrivarstudio och vill dela den med dig så här i novembermörkret.

 

Jag fryser om dina händer,

när du ler blir jag varm av dig.

Du är glädjen som allting tänder

och ångesten på min stig.

.

Så rik är jag vorden och väger

en värld sen jag blivit din.

Så fattig att jag inte äger

en droppe blod som är min.

Det är något visst…

… med höstens skådespel

… med krispigheten i luften

… med doften av nyss prunkande liv som nu förbereder sig för vila

… med att hålla sin älskades hand under stadspromenad

… med doften av eldarna från villaträdgårdar

… med kvällsmörker som gör inträde allt tidigare på dygnet

… med livet i stort

… att få privilegiet att leva och få sina sinnen så förförda

 

 

Avtryck

Livet är stort. En viktig del av den storheten är de relationer vi skapar under vår tid på jorden. Relationen till en själv och till andra.

För knappt sju år sedan lärde vi känna Sven. En då 84-årig man med glimten i ögat och hjärtat på rätt ställe. Vi började umgås och utveckla relationen. Fikade, spelade schack, drog dåliga vitsar, drack whisky och en hel del små vardagliga ting. Jul-, midsommar- och födelsedagsfiranden förgylldes också i varandras sällskap.

Sven var änkeman utan egna barn. Han ville ha oss som sina närmast anhöriga så att han kunde känna sig trygg.

Ett hedersuppdrag.

Relationen fördjupades.

Efter två fallolyckor och långt gången cancer orkade Svens oändligt varma hjärta inte slå mer. I lördags kväll somnade han för natten. Hans hjärta somnade för eviga tider. 91 år gammal lämnade han våra liv som nu kommer sakna en dimension.

Jag bär med mig hans sista ord. Efter att ha varit vid hans sjuksäng, hållit händer och klappat hans hår ville han sova. Hans avskedshälsning: ”Jag är så glad att ni finns!”

Med den här hyllningen vill jag att du ska veta att det är vi som är tacksamma att ha fått ha dig i våra liv. Vila i frid med Barbro högt där uppe!

 

img_1181