Vårt hem har haft ett tomrum sedan 21 januari i år. Vår älskade Elvis fick då flytta till hundhimlen och saknaden efter honom har varit enorm. Sedan en dryg månad är den saknaden mer kärleksfull och varm. Inte lika sorgsam som tidigare. Vi har också kommit till insikt att något saknas i vårt hem och i familjen. Nu har vi hittat vår nya familjemedlem i Enzo.
Enzos mamma är en Amstaff med lite American Bulldog i sig. Pappan är en Amstaff med lite av Red Nose Pitbull i sig. Enzo är 100% magisk och fångade oss alla i valphagen där han lekte med sina 9 syskon. Lyckan är obeskrivlig över att varmt få välkomna den här magiska lilla varelsen till oss. Om ett par veckor väntar veterinärundersökning, vaccinering, avmaskning och därefter ser vi fram emot att fira midsommar med Enzo.
Delar med mig av lite bilder och visar även på hur mina skogspromenader kommer se ut framöver: Med ett gigantiskt leende på läpparna!
Igår var det fars dag. Den första utan min pappa i livet. Umgicks med så många fina minnen av honom. På kvällen dukade jag fram en varm kanelbulle och kaffe vid minneslunden. Tände ett ljus och la en fin blombukett i vatten. Tänkte på innebörden i Bo Setterlinds betraktelse. Tänkte på hur naturligt döden kommer. Kan inte planeras, förberedas, motarbetas. Inser mer och mer att konsten handlar om att leva.
Himlens hav
har ingen strand
bara ljus
Bo Setterlind
Idag är pappa lika närvarande som vore han tillbaka efter en längre resa. Känns fortsatt overkligt att en så fantastisk person inte längre är med mig. Sorgen, saknaden, minnena och kärleken samsas om utrymmet i ett trångt bröst. När det blir för mycket flödar tårarna.
Nu när pappa känns närvarande och nära vill jag dela en liten del av min avskedshälsning på hans ceremoni.
Ett liv är långt och kan inte sammanfattas med ord. Men jag och du lyckades ändå sätta orden på allt det fina vi kände för varandra. Allt lyckades vi med medan du levde käre far. Du fick ditt erkännande av mig. Jag fick ditt erkännande av dig.
Du älskade familjen och musiken. Dina sista dagar i livet var vi hos dig, mamma och jag. Mamma tog hand om dig precis lika omtänksamt som hon alltid har gjort. Gav dig kärlek, kyssar, ord av kärlek. Gav dig sitt hjärta.
Jag spelade upp musik du gillar och sjöng för dig varje kväll. Jag sjöng för dig på nätterna när din andning var svår. Musiken och min sång gav dig tröst. Trygghet. Lugn.
Du somnade stilla in i gryningen den 30 januari. Våra händer sammanflätade. Musiken och sången hängde fortfarande i rummet. Du somnade in. Musiken och sången lever. Liksom minnena, saknaden och kärleken.
Hjältar kommer i många former. De främsta av hjältar har vänlighet och kärlek som superkrafter. Du var en superhjälte pappa.
Med det här inlägget vill jag hedra min pappa, Tomislav (Tommy), som stilla somnade in tidig morgon den 30 januari 2020. Du somnade med din hand i min och med mina sånger som ett farväl. Sorgen och saknaden är bottenlös. Men, jag väljer precis som du livsglädjen mitt i det mörka.
Coolare snubbe får man leta efter
Hjältar kommer i så många olika former. Min pappa var en äkta superhjälte med godhet och välvilja som sina superkrafter. Jag hade förmånen att ha honom som far i nästan 55 år och jag minns att han höjde rösten en enda gång. Ilska var inte hans grej.
Han var en naturkraft på så många sätt. Grym fotbolls- och handbollsspelare. En jäkel på att dansa. En vilja av stål. Självdisciplin som skulle räcka för en mindre stad. Uppoffrande. Varm. Kärleksfull. Listan kan göras oändlig.
Pappa är trea från högerPappas vanligaste sida i livet: Glädje, kärlek och dans
Han var en inflygare som lämnade Jugoslavien för att skapa ett eget liv för oss. Pappa, mamma och jag landade en lördag i november 1970 och jag har ett fåtal fragmentariska bilder över det hela eftersom jag då var drygt fem år gammal. Han lämnade ett liv som tjänsteman på stadsbyggnadskontoret i Despotovac och började på måndagen jobba på Luma i Hammarbyhamnen. Där fick han jobba vid ett band och packa upp elektronikvaror som kom från Asien och som skulle vidare till Sveriges olika varuhus.
Vi bosatte oss först i Spånga, men lämnade snabbt till förmån för Axelsberg. Där minns jag så väl när pappas skulle ta körkort. Han var så lycklig över körskolan i Örnsberg som hade BMW 1602 med jordens drag. Värre var det med teorin. Han blev först erbjuden ett paket översatt till Serbo-Kroatiska, men den översättningen var gjord av någon som inte behärskade något av språken. Istället bytte han ut materialet till svenska böcker och började att lära sig känna igen mönster. Pappa jobbade enbart med andra ”juggar” och hade inte lärt sig speciellt mycket svenska vid det laget. När det blev dags för teoriprov satte han det till 100% genom mönsterigenkänning i ord och bilder. Utan att förstå vad det var han blev godkänd i. Sen satte han förstås körningen.
Hans första bil var en Volvo 142 från 1969 och den kördes varje sommar till Jugoslavien för sommarsemester. Det blev otaliga mil som kördes genom Europa i tre olika Volvo, för att slutligen köra Mercedes.
Arsenal var det lag som hans hjärta klappade lite extra för och lördagarna med Tipsextra var en helig stund. Tid för återhämtning. Även en mänsklig dynamo behöver vila ibland. Pappa kombinerade jobbet på Luma med städ- och diskjobb på kvällar & helger. Lediga stunder tog han långa promenader med mamma. Han var alltid i rörelse.
Efter pensioneringen intensifierade han sin träning. Milslånga cykelturer, 100 armhävningar, 100 situps och hantelträning varje dag. Vid 70 år fyllda hade han en fysik som skulle göra 30-åringar gröna av avund.
Nu är du någon annanstans och kvar är vi som fick ta del av din värme och kärlek.
write4joy 