Visdom i augusti

Vet inte om fenomenet är universellt, eller om det bara är jag. Men, det händer rätt så ofta att jag slås av någon tanke från förr. Oftast kommer det till mig efter en period av djup koncentration på en uppgift. Allra vanligast är att det dyker upp känslor, tankar eller sinnesstämningar från mina tonår. Just i det här fallet är jag tämligen säker att mina tonår skilde sig stort från de flesta andras tonår. Lämnar värderingar och förklaringar därhän. Konstaterar bara att våldet var lika vanligt som att andas. Om inte vanligare.

Som alla tonåringar sökte jag en identitet bortom den andra trodde att jag var. I mitt fall blev det mycket träning, läsande, filosoferande och tänkande. De senaste tiden har jag jobbat med att återuppfinna mig själv. Har tagit mig tiden att tänka på djupet när det gäller vem jag är, vad jag har åstadkommit och hur jag vill fortsätta min livsresa. Tankar från Buddha har återkommit om och om igen: ”Att hålla fast vid vrede och ilska mot någon annan är som att dricka gift och förvänta sig att den andra personen ska dö.” När jag har rannsakat mig själv på djupet har jag behövt erkänna inför mig själv att det har funnits oförrätter mot min person från långt tillbaka i tiden som har varit det giftet som Buddha nämner.

Har även tagit Buddhas visdom och förädlat det ett snäpp: ”Att inte förlåta sig själv över misstag man har gjort är som att gradvis sluta andas.” Tankarna har fötts ur resonemang ur min egen okränkbarhet. Ingen annan individ har rätten att sätta sig på min integritet, våldföra sig på min person. Självklart? Nej, inte alls. Det finns mobbare, översittare, pennalister och psykopater överallt där vi vistas. Med stigande ålder har även min tolerans mot den formen av avarter minskat avsevärt. Närmar sig nollpunkten med rasande fart. Ska jag då tolerera att leva med en sådan person inuti mitt huvud? Mitt svar är numera självklart nej.

Jag står fast på en grund, en övertygelse, om att jag vill vara en god och ansvarsfull vuxen person. Som människa är jag full av känslor, värderingar och karaktärsdrag: Kärlek, skepticism, passion, rädsla, nyfikenhet, saknad, styrka, drömmar, fåfänga, omtanke, icke-tro på övernaturliga väsen, tro på andras godhet, avsky, nybyggaranda, fördomar, coaching, tvivel, hopp och ett helt spektrum annat. Den här helt omöjliga cocktailblandningen är faktiskt den helt unika personen jag. Han som vill vara god och ansvarsfull. På min fortsatta livsresa och strävan mot att le igenkännande varje gång jag ser mig själv i spegeln är det två principer som gäller: 1 – Förstärk mina egna styrkor än mer, 2 – Låt det mindre smickrande i min person möta dagsljuset och låt den vuxne jag värdera ur varje vinkel. Kanske är det trots allt på det viset att det för varje styrka finns en motvikt för att säkerställa balansen?

förlåtelse

En betraktelse om ränder

Jag närmar mig en riktig milstolpe i livet. Inom inte alltför många (drygt sju när det här skrivs) veckor kommer jag att vakna till min 50-årsdag. Det är ingen som helst fråga om skräckblandad förtjusning. Tvärtom rör det sig om en spännande upptäckarresa fylld av insikter inför det som komma skall. Något som är ovanligt för mig. Obekant, rent av. Bland alla tankelandskap på min inre resa har jag upptäckt nya kontinenter. Klivit in i jungfrulig mark. Hör själv att det låter lite skadat. Hur kan man inte känna till sig själv och sin inre tankevärld, är den första frågan som jag skulle ställa. Tro mig. Har ställt den om och om igen, men erkänner att svaret är ett ”jag vet inte”!

Nåväl. Ska inte uppehålla mig för länge i frågor som inte har något svar. Låter tiden jobba för mig där. Istället vill jag förmedla vad som händer när en upptäcker sina riktiga ränder. Talesättet att ”ränderna aldrig går ur” har aktualiserats och i mitt fall reviderats så att talesättets fasad nu krackelerar. Jag har levt en större del av mitt hittillsvarande liv med gaspedalen i botten för det mesta. Vid sällsynta tillfällen har jag saktat in på farten, för att i nästa moment genast trycka plattan i mattan på nytt. Farten har berusat och förfört. På senare år har jag noterat att trycket mot gaspedalen gradvis minskat och nyligen har jag upptäckt omgivningar vid sidan av motorvägen.

Med alltmer vackra vyer som lockar har jag nu börjat göra rena stopp och uppehåll för att sondera omgivningarna närmare. Insikter som har legat latenta djupt där inne hittar helt plötsligt vägar ut (kallas de för utsikter då?). En tydlig insikt är om den borne introverte, tvivlande skeptikern med en glättig, utåtriktad, energisk och säljande yta. Inser att jag är tvivlande skeptisk till det mesta som rör mina egna tankar, förmågor, färdigheter, bekräftelsebehov och tolkningar av allt jag ser i världen. Tvärt emot den självsäkra, starka och obändliga person jag har levt med så många decennier. Han som helt skiter i vad andra tycker och tänker om honom.

Just i den här insikten lever jag med en stor förtjusning och förväntan, med lite skräckkänslor i bakgrunden. Att lära känna sig själv på riktigt och trivas med den nya bekantskapen. Hitta en trygg umgängeszon.

I ärlighetens namn tycker jag fortfarande att jag är rätt så bra, men det är ljusår ifrån att uppfatta sig själv som en stor gåva till mänskligheten. Kanske är det häri hemligheten med åldrandet ligger: Åren mejslar fram de mjukare formerna genom att undan för undan nöta bort kantigheter?

Men, nu faller jag i egen fälla. Jag ska, som jag tidigare sagt, inte ägna tid åt att försöka hitta svar på frågor jag inte förstår. Nöjer mig med att konstatera vilken fantastisk resa det har varit så här långt. Vilka helt underbara människor som jag har fått fömånen att ha nära. Tacksam och med stora förväntningar ta mig an den fortsatta färden. Priviligierad över faktumet att jag har så mycket mer att titta på nu när farten inte går i överljudsfart. Rik av kärleken till- och från, mina finingar.

Varför har jag inte fyllt 50 tidigare?