En betraktelse om ränder

Jag närmar mig en riktig milstolpe i livet. Inom inte alltför många (drygt sju när det här skrivs) veckor kommer jag att vakna till min 50-årsdag. Det är ingen som helst fråga om skräckblandad förtjusning. Tvärtom rör det sig om en spännande upptäckarresa fylld av insikter inför det som komma skall. Något som är ovanligt för mig. Obekant, rent av. Bland alla tankelandskap på min inre resa har jag upptäckt nya kontinenter. Klivit in i jungfrulig mark. Hör själv att det låter lite skadat. Hur kan man inte känna till sig själv och sin inre tankevärld, är den första frågan som jag skulle ställa. Tro mig. Har ställt den om och om igen, men erkänner att svaret är ett ”jag vet inte”!

Nåväl. Ska inte uppehålla mig för länge i frågor som inte har något svar. Låter tiden jobba för mig där. Istället vill jag förmedla vad som händer när en upptäcker sina riktiga ränder. Talesättet att ”ränderna aldrig går ur” har aktualiserats och i mitt fall reviderats så att talesättets fasad nu krackelerar. Jag har levt en större del av mitt hittillsvarande liv med gaspedalen i botten för det mesta. Vid sällsynta tillfällen har jag saktat in på farten, för att i nästa moment genast trycka plattan i mattan på nytt. Farten har berusat och förfört. På senare år har jag noterat att trycket mot gaspedalen gradvis minskat och nyligen har jag upptäckt omgivningar vid sidan av motorvägen.

Med alltmer vackra vyer som lockar har jag nu börjat göra rena stopp och uppehåll för att sondera omgivningarna närmare. Insikter som har legat latenta djupt där inne hittar helt plötsligt vägar ut (kallas de för utsikter då?). En tydlig insikt är om den borne introverte, tvivlande skeptikern med en glättig, utåtriktad, energisk och säljande yta. Inser att jag är tvivlande skeptisk till det mesta som rör mina egna tankar, förmågor, färdigheter, bekräftelsebehov och tolkningar av allt jag ser i världen. Tvärt emot den självsäkra, starka och obändliga person jag har levt med så många decennier. Han som helt skiter i vad andra tycker och tänker om honom.

Just i den här insikten lever jag med en stor förtjusning och förväntan, med lite skräckkänslor i bakgrunden. Att lära känna sig själv på riktigt och trivas med den nya bekantskapen. Hitta en trygg umgängeszon.

I ärlighetens namn tycker jag fortfarande att jag är rätt så bra, men det är ljusår ifrån att uppfatta sig själv som en stor gåva till mänskligheten. Kanske är det häri hemligheten med åldrandet ligger: Åren mejslar fram de mjukare formerna genom att undan för undan nöta bort kantigheter?

Men, nu faller jag i egen fälla. Jag ska, som jag tidigare sagt, inte ägna tid åt att försöka hitta svar på frågor jag inte förstår. Nöjer mig med att konstatera vilken fantastisk resa det har varit så här långt. Vilka helt underbara människor som jag har fått fömånen att ha nära. Tacksam och med stora förväntningar ta mig an den fortsatta färden. Priviligierad över faktumet att jag har så mycket mer att titta på nu när farten inte går i överljudsfart. Rik av kärleken till- och från, mina finingar.

Varför har jag inte fyllt 50 tidigare?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s