80-talsnostalgi

80-talet var mitt ungdomsdecennium och jag antar att nostalgin kommer över en som ett brev på posten; det vill säga jäkligt sent. I mitt fall har det kommit till mig efter sommaren 2026. Jag vet dessutom orsaken till nostalgitrippen: Det är SVTs produktion ”Vår älskade låtskatt” som är boven i dramat. Givetvis har det bubblat ett bra tag under ytan. Jag har ägnat mycket professionell (och även privat) tid åt AI och hur den stöper om ”min” sektor: Cybersäkerhet. Mitt i allt det upphaussade och hypade kring AI har jag hållt huvudet kallt och låtit min skolade källkritiker vara närvarande. AI är inget magiskt: Det är statistiska sannolikhetsmotorer som med stor snabb- och skicklighet löser det vi vill ha löst. Mer om AI och hypen någon annan gång eftersom jag redan är off-topic.

Jo, 80-talet har funnits som en fond i mitt innersta väsen. Under min generations ungdomstid på 80-talet var det ett antal saker som formade den person som jag (vi) är:

  • Telefonen satt fast i väggen, men vi var så otroligt fria i att ta helt eget ansvar för varje uppkommen situation
  • GPS var väl något som stormakterna sysslade med under hyperhemlighet. Vi vanliga fick förlita oss på intuition, självsäkerhet och en jäkla massa irrande
  • Skulle du lyssna på en LP fanns det inget shuffle, enbart skickligt navigerande med pickupen. Men oftast lyssnade man på hela alltet i tur och ordning
  • 80-talets skärmtid var framför tjock-TVn och videobandspelaren
  • Våra sociala medier var fritidsgården
  • Selfies rymdes på 24 rutor utan filter och med en veckas väntetid
  • Tinderappen var en lapp med titeln ”Vill du bli ihop med mig” och swipning genom att kryssa på ja eller nej. Dessutom fanns något som dagens datingappar har missat ”kanske”
  • Vi fick vänta åratal på nästa Star Wars och ingen pratade om lagging och dålig användarupplevelse
  • Syntarna var stora, frisyrerna ännu större och framtiden låg runt hörnet
  • När 512 kilobyte var allt som någonsin behövdes och lika många frisyrer samsades på discogolvet

Jag kan fortsätta den här listan in i oändligheten, men det som är summan av allt är att 80-talet var ett analogt decennium färgat i neonfärger och klätt med axelpuffar. Nu blir det snart besök på en vintageaffär för att testa lite retrokläder…. Eller?

I bilden är ansiktet med håret, skägget, armen och handen det som är äkta. Kläder, bakgrund och attiraljer är AI-genererade.

Härkomst

Tar en kort rast från vardagen. Förbereder mig för en författarkväll. Längtar efter mina fantasilandskap.

Men, först en rast för att ställa om hjärnkontoret från logik till kontrollerad galenskap.

Roar mig med något som kom från ingenstans: Att rita en livskurva. Eller om jag tänker efter närmare planterades nog ett frö tidigare idag: Ett besök i barndomsorten Fittja.

För mitt första experiment med något liknande har jag markerat X-axeln i min livskurva enligt följande:

WOW!

MELLANMJÖLK!

BLÄ!

Y-axeln har jag delat upp i årsperioder enligt:

0 – 10

11 – 20

21 – 30

31 – 40

41 – 50

Nu!

Övningen sätter igång många tankar. Minnesbilder á la directors cut slåss om sändningstid.

Livskurvan förpassas till periferin. Medvetandet, eller rättare sagt partypoopern, tar kontrollen. Styr mig in på att fundera på härkomst, nostalgi, att leva i dåtiden.

För min del spelar härkomsten mindre roll. ”Här” och ”nu” är den största möjligheten till rikedom. En outforskad skatt. En outsinlig källa till beslut, handlingar och upplevelser. Livet som pågår med alla små och stora glädjeämnen. Möjligheten att vara den som skapar förutsättningar för en jämn kurva som håller sig i WOW-fältet.

Nu när jag närmar mig slutet på den här tankevirveln känner jag värmen djup där inne: Myste varje minut när jag skrev till dig.

Mitt barndoms Eldorado