2018 är inne på sin andra vecka. Sitter och skriver på en ny bok. Tankarna far iväg och irrar genom erfarenhetens allt mer komplexa labyrinter. Orsaken? Snappade upp ett inlägg på något professionellt socialt nätverk om vikten att kunna säga nej. Vet inte hur många gånger jag har hört den förnumstigheten genom decennierna (värre ändå: vet inte hur många gånger jag själv har sjunkit ner i plattitydlimbo och försökt ”säga nej”).
Eftersom min hjärna ibland får för sig att göra sitt jobb samlar jag tankesmulorna som är vitt spridda, likt de grånade håren runt min hjässa, och processar vilka slutsatser som eventuellt kan dras. ”Ja” är det som driver utvecklingen av en person, och samhället, framåt. ”Ja” är bekräftelse att du vill; att du så småningom ska kunna. ”Ja” är lusten att våga sig in i något främmande, för vissa skrämmande. ”Ja” är att lämna sin inrutade föreställningsvärld (comfort zone är så mycket mera talande) och berikas med intryck, känslor, ny kunskap.
Kommer därför programmera min hjärna med ”ja” till allt som lockar, berör, intresserar. Kanske måste jag lära mig att säga ”Ja” på ett helt nytt plan? Yes, vad kul!