I labyrinten mellan vinter och vår. En slingrande stig med många skarpa vändningar. Sol och liv, blandat med vinter och slumrande naturkrafter under täcket. Illusionen om behovet av väder för välmående eller sol i sinnet, stål i blicken? Tror starkt på kombon. Inte fan blir det sämre av sol, värme och spirande liv i naturen!
Hoppas att allt inom dig spirar och gror så här mellan två helgdagsveckor.
Jag tror inte på uttrycket att någon är ”lyckligt lottad!” Istället fäster jag mycket större tilltro till uttrycket ”som man bäddar får man ligga!” (eller var det ”om man bäddar får man ligga?”). Skämt åsido. Min fasta övertygelse är att var och en av oss är sitt livs gud och våra val (bäddningen) leder till olika utfall (liggandet). Går tillbaka till jaget och utgår ifrån mig själv. Tror inte för en sekund på att jag är universums mittpunkt och att jag är lyckligt lottad eller att världen konspirerar mot mig. Det är min egen inre energi som jag kan omvandla till gott, eller till negativt. Genom att ha en strävan mot något och ägna energin åt resan mot den strävan kommer så småningom utfallen (liggen).
På samma sätt som ingen (eller i vilket fall få) av oss sätter sig i bilen och gasar på för fullt utan att ens veta åt vilket håll man ska, är det med livets strävan. Skillnaden är att livets resa är själva målet. Att njuta av resans olika väglag, oavsett väder, är själva livet. Det är resan mellan att vi föddes och lämnar det jordiska som är den som ska avnjutas. Ibland reser vi på flerfiliga motorvägar, ibland på mindre byvägar. I vissa lägen är vi i näst intill ogenomtränglig terräng och vi får sakta krypa igenom. Andra gånger är det branta upp- och nerförsbackar. Vissa dagar skiner solen. Andra dagar är det storm och iskalla skyfall. Men, resan fortsätter och så småningom har vi klarat av en delsträcka som tett sig omöjlig.
Nu till lite reflektioner från min egen resa/strävan och när jag startade min strävan för drygt 40 år sedan såg jag framför mig en framgångsrik IT-karriär (ADB hette det på den tiden). Längs med resan där åren har lagts på varandra har jag insett att jag inte kan skilja på vad som är ”jobb” och vad som är ”resten”. Jag är jag, oavsett i vilket sammanhang som jag befinner mig. Vissheten har växt fram genom otaliga kurser, workshops, projekt, teamövningar, problemlösningar, misslyckanden och framgångar. Ett genomgående tema på min resa har varit begreppet ”förändring!” Återkommande har jag matats med hur förändring måste till, att stanna där man är betyder förfall/undergång. Personligen synar jag påståendet som en gigantisk bluff! Jag påstår att förändringsivern är ett stort stressmoment som förkortar livet och bidrar till mindre nöjdhet under tiden man är på sin resa. Hur många gånger har man inte hört att ”du borde avskaffa dina gamla vanor”, ”hitta nya intressen (vanor)” och liknande? Bullshit! Det är inte förändring du söker. Det är att ha din hälsa så länge det är möjligt, för utan den är resten oväsentligt.
Att vara nöjd med sin resa och njuta av olika rastplatser på densamma är f-n så mycket trevligare och hälsosammare. Att stanna upp, ge sig själv en bamsekram och konstatera: ”Jag är så nöjd med mig själv och mitt liv!” Givetvis kommer resan från den rastplatsen att gå vidare, men det är du som riktar kompassen åt vilket håll du vill. Inte förändringskonsulter eller välmenande vänner/familj. På den fortsatta resan kommer flera rastplatser med helt fantastiska vyer där man får chansen att berömma sig själv ytterligare. Att vara än nöjdare. Om det sen råkar bli någon förändring som en konsekvens av nöjdhetsresan, så är det helt ok. Men förändringen är inte målet. Resan är målet. Att vänta med att vara nöjd först på slutet känns som ett dåligt skämt för min del.
Ha en fantastisk tisdag var du än är på din resa. Avslutar med AI-genererade bilder som beskriver en fin resa.
”Livets mest betydelsefulla utforskaräventyr är upptäcktsresan att hitta sig själv.”
– Write4Joy
Lagade lite härlig söndagsmiddag. Givetvis i sällskap med musik. Blev en känslosam matlagning. Spellistan som jag valde utan eftertanke var en extra betydelsefull.
För drygt fyra år sedan under andra halvan av januari tillbringade jag en vecka hos min pappa. Det blev min sista vecka med honom på en isolerad avdelning på ett sjukhus i Serbien. Han hade genomgått en framgångsrik operation för lårbensbrott, men drabbats av någon bakterie som inte lät sig behandlas. Han gled ifrån mig mer och mer. In i en medvetslöshet som jag i efterhand betraktade som en välsignelse. Bakterien i fråga gjorde hans andning extremt ansträngd och mängden syrgas fick ständigt justeras uppåt. Därav min senare insikt om medvetslösheten som en välsignelse, istället för att långsamt kvävas och vara medveten om det.
De tre sista nätterna var extra påfrestande för min pappas kropp. Då spelade jag musik från tidigare nämnda spellista och sjöng till musiken i hans öra. Även om slutet närmade sig och andningen blev sämre så gjorde musiken och sången något: Hans läppar rörde sig, som om han någonstans ur medvetslöshetens dimmor försökte hitta fram. Andningen blev då och då lite mer regelbunden och inte så ansträngd. Jag upplevde också att hans hand som vilade i min regelbundet tryckte till. Lätt. Men ändå tydligt. Jag sjöng i hans öra till hans sista andetag och fortsatte nynna en stund efter att han inte längre var med mig. Klockan var strax efter 4.30 på morgonen och där fanns bara ett melodiskt nynnande och bottenlös sorg som jag inte riktigt ville släppa in. Musiken skulle först få gå klart.
Den här eftermiddagen sjöng jag på nytt, men mycket högre. Tårarna och gråten manifesterades inte ur sorgen. Den här dagen kom saknaden med full kraft. Den kommer utan någon förvarning och numera välkomnar jag den. Saknaden finns i alla små vardagliga stunder, ansiktsuttryck, samtal, skratt, middagar, resor och tusentals andra små fragment ur ett liv. För mig är det en visshet om att kärlek aldrig dör. Även om den är lika omöjlig att hålla kvar som att fånga månskenet så är det ändå tydligt att den lever inuti mig. Har ett varmt bo som är för alltid. Det är mänsklighetens essens: Människor som berör oss kommer att leva kvar långt efter att de själva är borta.
Varma tårar.
Härliga minnen.
Kärlek.
För alltid.
Fascinationen över att vara människa avtar inte. Känns som att den snarare tilltar med åren och erfarenheterna. Vi har ärvt mängder av saker från alla generationer som har varit före oss. Det finns i vårt DNA och i olika center i vår hjärna. Under vår egen resa här på jorden får vi ynnesten att förädla allt vi ”vet och kan” med egna intryck, samt göra ett litet avtryck när vi har checkat ut.
Inser också allt tydligare värdet med att dela med sig av lärdomar, strategier och metoder i både stort och smått. Hittade en rolig minneslapp som jag skrev till mig själv under den period i livet då jag jagade status i karriären. Det roliga med minneslappen, som nu är +20 år gammal, är hur aktuell den känns:
”Framgång via min egen disciplin –> jag mäter mig bara mot mig själv och ser till att dagens jag är en aning bättre än gårdagens!”
När jag bläddrar vidare (ja, älskade då- och älskar lika mycket nu att skriva på papper) hittar jag lite visdomsråd från mig till mig:
Som en liten lätt avslutning på den här förmiddagens retrofilosoferande delar jag även med mig av mina egna råd för att välja att läsa en bok eller kurs:
Givetvis kommer även några bilder. Både ”äkta” och maskingenererade.
”Vad är meningen med livet?”
En fråga som har ställt till det ända sen vi som människor fick lyxen i tillvaron att kunna ställa frågan.
För egen del är frågan helt fel fokuserad.
Istället ser jag min mening i livet som alla de handlingar jag väljer att utföra under tiden som livets värdefulla gåva brinner i bröstet. Min mening är inte någon position i framtiden. Den uttrycks här och nu i kärlek jag ger och får. Hur jag tar mig an något. Vad jag väljer att låta mig påverkas av. Just i detta nu ägnar jag avsiktlig tid att forma ord och meningar på Write4Joy.
Stunden innan jag började skriva de här meningarna var jag inne på en AI-genereringstjänst för bilder. Ville ha en enkel målning som visar hur jag myser på Write4Joy om 10 år.
Ingen utmärkelse, seger, löneförhöjning eller bonus har någonsin känts så varm inombords som den värme som lever i kroppen här och nu.
Den största tillgången vi har under vår tid på jorden är just livet självt.
Det är inget mindre än ett under att ingen av oss som idag befolkar jorden är den andra lik.
Vi består alla av samma beståndsdelar och har samma grundläggande behov.
Hur tar vi tillvara det som är vi och lever livet på bästa sätt?
Antingen kan man ägna tid och energi åt allt det man inte har eller så kan man ta till vara allt man har. Vara tacksam, nöjd och uppmuntrande mot sig själv.
Höstskådespelet med frisk luft, gulnande löv och magiska morgnar tillhör oss alla. Njuter i fulla drag i sällskap med min fina fyrfota älskling.
Jag är en hopplös bokälskare
Alltid varit
Kommer så förbli
Läsandet levandegör så många olika liv
I en välfylld bokhylla samsas livsöden, visdom, idéer, skratt, gråt, förskräckelse, förundran, råhet, inspiration, lärande och en hel del annat
Just nu håller jag på att avsluta en av de bästa fackböcker som jag har läst på riktigt länge, ”Shoe Dog” av Phil Knight. Genom hela boken får jag följa en löpares besatthet med att skapa ett eget skoföretag. Resultatet? Nike.
Livet är ändligt.
Perspektiven ändras med tiden.
Läser en mycket intressant bok av James Clear, ”Atomic habits” och har kommit drygt 100 sidor in i den. På något märkligt vis styr tankarna in på livet i stort och hur det levs här och nu. För en dryg månad sen skrev jag om att ”vinna i livet”. Perspektivet i den betraktelsen är då jag inte längre finns. Ikväll funderar jag lite kring ”den sista dagen” som jag kommer att finnas till. Tar mig den kreativa friheten att veta att just den specifika dagen är min sista. När jag ändå är igång så får dagen också ett namn: ”Mutatio”*
Av alla de tusen och åter tusen saker som är så viktiga. Allt som jag har strävat efter under alla mina levnads dagar. På den sista dagen ser jag bara ett: En måltid med mina nära och kära. Ansikten, röster, kramar, dofter, smaker; alla sinnens fest.
Det är inte mer märkvärdigt än så.
Vad krävs det av mig och min gärning för att jag ska få uppleva en sådan sista dag? Att vara vänlig, intresserad, empatisk, närvarande, generös och att alltid vara pålitlig. I en upptagen och hektisk tillvaro är det som är mest utmanande det att vara närvarande. Konststycket är att medvetet avveckla saker som ständigt fyller tillvaron och skapa mer tid för närvaro. Den där fåniga klyschan att ”less is more” kanske måste få upprättelse?
Ha en fantastisk midsommar och njut av ditt sällskap, samtalen, lekarna, maten och närheten till de du gillar.
Återknyter kontakten med poesin.
Avnjuter storheters odödliga röster.
Tisdag kväll på en kulle söder om söder.
The Cranberries sjunger om drömmar i mina välljudande lurar.
”I want more. Impossible to ignore…”
Delar med mig av vackert poem av William Woodsworth: ”My heart leaps up”
My heart leaps up when I behold
A Rainbow in the sky:
So was it when my life began;
So is it now I am a man;
So be it when I shall grow old,
Or let me die!
The Child is father of the man;
And I wish my days to be
Bound each to each by natural piety.
write4joy 